1896–1977
Invald 1971.
In memoriam av K. Arne Blom
P.G. hette egentligen Per-Gustaf, vilket långt ifrån alla som umgicks med honom visste.
Det var nog så, att han sällan efter döpelsen kallades för något annat än PGP. Detta var en signatur han anammade på 20-talet då han värvade sig till medievärlden. Han föddes i Norrköping och dog i Ystad, och under åren däremellan hann han uträtta oändligt mycket till mänsklighetens fromma. Han var en spännande människa, föregången av ett rykte om att vara en ilsken liten gubbe. Särdeles lång till växten var han ej, snarare gick sanningen åt det motsatta hållet. Han var kanske gubbe när jag lärde känna honom, men genomsyrad av det mest ungdomliga sinnelag; en tidlös spjuver med obestämbar ålder. Ilsken var han verkligen inte; han tyckte det var aningen festligt med det där påståendet om att han skulle vara så folkilsken. Han var, om sanningen ska fram, en av de mest charmfulla personer man kunde träffa; även om tungan kunde vara vass, framfördes hans ord med god känsla för de rätta ordvalen; det blev något konstnärligt över det hela när han verbalt snärtade till kärleksfullt.
1920 började han som journalist på Stockholms-Tidningen. 1933 utsågs han till huvudredaktör för Aftonbladet, som var en tämligen försumbar publikation med en upplaga av 14.000 exemplar per dag. PGP blev AB:s främste litteratur- och teateranmälare under en lång följd av år, samtidigt som han i egenskap av tidningschef utvecklade sitt blad. I och med flytten till Stockholms-Tidningens nymoderna lokaler vid Vattugatan fick tidningen mindre och behändigare format – det som skulle gå under benämningen kvällstidningsformat – samt snabba och moderna tryckpressar. Upplagan bara steg och steg. De olympiska spelen i Berlin 1936 och bevakningen av vad som där timade medförde det stora publika genombrottet med 90.000 exemplar. 1938 trycktes fler än 100.000 tidningar. Aftonbladet förvandlades från en pliktskyldig nyhetsförmedlare med fem, sex artiklar av slaviskt lika omfång på förstasidan. Nu växte bildytan. Artiklarna försågs med rejäla huvudrubriker. Man ändrade satsytan från sju till fem spalt, vilket lämpade sig för det mindre formatet.
Aftonbladets anseende led skada på grund av dess tysklandsvänlighet under tiden för andra världskriget. PGP stod ingalunda bakom denna. Tidningens utrikeskommentator Valentin Sjöberg kallade redan i sent 20-tal Adolf Hitler för en garant ”mot våra gemensamma fiender bolsjevikerna”. AB hade infiltrerats av hitlerbeundrare och tyskvänliga medarbetare, och de fick förbli på redaktionen. Det var inte enbart den så kallade rysskräcken som låg bakom AB:s undfallande vurmande för nazismen.
Till slut byttes den politiska redaktionen ut 1942. PGP var med hela tiden; dock led han under de svarta åren. 1956 köpte LO Aftonbladet och i samband därmed drog sig PGP tillbaka. Han fortsatte hos Vecko-Journalen, framför allt som teateranmälare. Han var dessutom en av de verkligt stora och genomkunniga kännarna av den detektiva litteraturen, som han med kritiskt sinnelag granskade. Han var väldigt respekterad som kulturarbetare, med all rätt. Han var det goda omdömets och klokhetens man, strålande stilist, klarsynt analytiker.
1976 skrev han förordet till ”Skånska brottstycken”, Skånska Deckarsällskapets första antologi med texter av de egna ledamöterna; PGP var med även i denna sammanslutning. Där ställde han frågan varför så många människor så gärna läser ”historier om brott och vedergällning? När världen ser så ondsint ut som den gör? Borde inte det räcka?”
Han påminde om hur många som ägnade tiden i skyddsrummen under andra världskriget åt att läsa deckare medan bomberna ovan jord spred förödelse, död och förintelse. Ovan jord var tillvaron ”ett helvete av brinnande hus och flammande bombkrevader. Från den oerhörda verkligheten ovanför sökte människorna nere i underjorden sin avkoppling i noveller och romaner om diktade brott.”
Varför månne detta? Kanske fanns förklaringen i ”att i böckerna om diktade illdåd finner rättvisan till sist, om än på slingrande vägar, sitt mål. Kanske fanns hos människorna i krigets underjord en mer eller mindre medveten önskan att verkligheten för en gångs skull ville följa Oscar Wildes kända maxim och efterapa dikten.”
Han fortsatte i förordet med att skriva väl om Skåne, som han kallade ett spännande landskap, ett landskap för sig, ”som ett avstamp för längdhoppet mellan Sverige och kontinenten. I koncentrerad och mindre häftig skala bjuder Skåne på allt vad den ordinarie svenska naturen tillhandahåller. Nordskåne har de stora, och för måttliga pretentioner tämligen vilda skogarna, tvärs över landskapet stryker de många och långa åsarna, i söder böljar de stora slätterna mjukt och längs kusterna frasar sund och hav små glittrande vågskvalp över vita sandstränder. Som imitation av stora Sverige är det inte illa, som koncentration är det till och med bättre.”
Så formuleras god essäistik, gestaltande reportageprosa, genomtänkt iakttagelseepik.
Han tillhörde de magnifika tidningsgestalterna. Han var en aktad kulturpersonlighet. Han var en älskvärd medmänniska. Han kom gärna till mötena med Skånska Deckarsällskapet. Det var bara att sätta sig på tåget i Ystad och låta sig förflyttas till Malmö eller Lund. Sista gången jag träffade honom var på en gåsamiddag på Rådhuskällaren vid Stortorget i Malmö. Kvällen blev sen. PGP tog fram tågtidtabellen och konstaterade, att det gick ett sent tåg tack vare att det var fredagsafton. Han förklarade, att han fick nog skynda sig en aning för att hinna till Centralen i tid.
Klockan var som sagt långt gången mot midnatt. Malmö stad var redan då vidhäftad med en ganska aggressiv, rentav rå atmosfär, vilket kunde uttrycka sig i personangrepp. Jag frågade PGP om han ville att jag skulle följa honom till tåget. Han betraktade mig med sylvass blick bakom de runda glasögonen. Så sade han med isande röst: ”Vet hut, pojkvasker! Tror du inte kan ta vara på mig själv?” Sedan log han så att det blev som om solen letat sig in under restaurangens källarvalv, den sena timmen till trots. Följande morgon ringde han – tidigt – enbart för att han ”ville meddela att jag hittade hem utan problem”.
Dagens mediavärld skulle behöva fler resar som PGP.
