1947-2003
Invald 1989.
In memoriam av Olov Svedelid
Ett antal författare av kriminalromaner bildade för många är sedan ”Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm”, omsider förkortat till FKIS, medlemmarna kallades F-kisar, och även Ulla Trenter blev hederskis.
När vi diskuterade nya inval hade vi två absoluta kriterier: personen måste skriva deckare av gedigen halt och dessutom vara en trevlig person utan önskan om att förhäva sig på andras bekostnad. Snart stod det klart att vi självfallet måste ha med Uno Palmström. Att han skrev bra och fullödiga kriminalromaner visste vi ju och i den lilla värld som spänningsförfattare lever hade vi träffat honom i många sammanhang, på förlagsfester och andra liknande roligheter, och lärt känna honom som en kamrat vi önskade vid vårt stambord och på de gemensamma manifestationerna som blev FKIS särmärke.
Uno kom till invigningsriten som bestod av att dricka ett glas vin på fastande mage. Var den inte fastande räknades den som fastande i ögonblicket. Väl bestod han provet. När kvällen var slut sa vi övriga till varandra: ”Hur har vi kunnat klara oss utan Uno så länge?”
Dock hade han förutspått att han inte alltid kunde ställa upp på våra möten eftersom hans jobb som förlagschef på Prisma tog all tid han hade, och mer och mer blev det eftersom det förståndiga förlaget la allt större tyngder på hans kompetenta axlar, till samma lön. Senare svor han över att han varit så medgörlig. Det var ju böcker han ville skriva och han hann bara inte.
Men när han var med oss var det fest. Han drog historier och skrattade ljusast själv och bara hans skratt lockade till mera skratt. Vid kräftskivorna sjöng han personligt och tonsäkert nya snapsvisor till vår förundran men i den avslutande skålen kunde vi hänga med. Han var en sällskapsmänniska av rang och det är inte undra på att nya och även gamla författare ville komma ut hos honom. Men det alstrade en antites; han måste ofta säga nej och det gruvade han sig för i veckor. Han visste hur känsliga författare är under den ibland tuffa ytan.
En gång hade vi ett jätteprojekt för TV om sex manus på ämnet ”Mord och Passion”. Vi skulle skriva var sitt grundmanus och sedan diskutera ett i taget för att få ett fullödigt resultat. Uno deltog med liv och själ i jobbet och kom med mängder av värdefulla synpunkter som blev till stor nytta för slutmanus. Det var sannerligen inte hans fel. eller någons fel, att teve senare gjorde om manusen efter sitt eget huvud och vi undrade samfällt vad som fanns i detta egna huvud. Unos utmärkta manus var de inte intresserade av alls, hans idé om intrigen var fyndig och slutet perfekt men vi kunde förstå av deras kommentarer att de inte fattat poängen. Vi kunde bara samfällt sucka.
Dock hade Uno filmats flera gånger för teve. Han skrev tio avsnitt i tidningsmiljö och flera av hans böcker dramatiserades. Så han klagade inte över teves behandling vid novellfilmerna men var förundrad över bristande fattningsförmåga hos ansvariga beslutsfattare och det har han inte direkt varit ensam om.
Jag kom ut med några böcker på Prisma under hans tid och det innebar självfallet ett antal goda luncher. När KF köpt förlaget blev det bekymmersamt. Förlaget under Unos egid gick bra medan KF gick uselt. Han suckade tungt och sa: ”Har vi gjort en god affär klockan tio på dagen uppenbarar sig KF:s torpeder och kräver pengarna före klockan fem”. Han jobbade som en bäver men till sist måste han drastiskt gå ner i arbetstid för att överleva.
Jag visste att han led av svår ledgångsreumatism och ibland måste sitta i timmar i hett vatten i badkaret bara för att få igång lederna. Han tillbringade flera sommarmånader i sitt älskade Österlen tillsammans med sin lika älskade familj. Skrivlusten kom tillbaka och han ville tala med mig om hur han skulle kunna få sin pensionerade kommissarie Thorén tillbaka på jobbet och hans förtidspensionerade och alkoholiserade journalist Olle Lyck tillbaka i selen igen. Några råd kunde jag ge och han började skissa på en helt ny historia. Uno hade hjärtat till vänster i bröstet och kunde se hur den nya girigheten bredde ut sig, ett tacksamt ämne att skriva om.
Så dog han bara. Han hade väl ansträngt sitt hjärta mer än det tålde om det nu var dödsorsaken. Vid begravningen fylldes hela kyrkan av vänner till honom, många var erkänt stora kulturpersonligheter och vi fick en aning om i hur många skiftande sammanhang han gjort en insats, däribland, givetvis, för Akademin. Han kunde ekonomi och visste hur förlagen reagerar på stimuli och det är till stor del hans förtjänst att Akademin i dag har så goda finanser.
Vad han kommer att bli ihågkommen för är hans böcker. Alla hans goda sidor och insatser kommer väl att blekna bort allt eftersom hans jämnåriga går samma väg men att böckerna står sig är väl det enda som en författare bryr sig om.
