1912-1993
Invald 1974.
In memoriam av Olov Svedelid
När jag började skriva polisromaner ville jag ha en insiktsfull polis som bollplank och jag uppvaktade polismästaren i det ärendet. Svaret kom prompt. ”Du ska tala med Otto Holm. Han är deckartokig”. Otto var då intendent för någon avdelning jag inte längre minns namnet på, vi träffades vid en lunch – jag har alltid tyckt att äta tillsammans skapar samhörighet – och tycke uppstod på respektive håll. ”Du kan fråga mig om allt. Det finns inget inom polisen som jag inte känner till”. ”Bra. Vilket år upphörde tvånget för patrullerande polis att bära sabel?” Hans fryntliga leende stelnade, han mindes inte årtalet, var uppenbart förtvivlad; dagen därpå fick jag årtalet.
Detta blev upptakten till många års nära samvaro. När en Hasselbok var klar fick han läsa manus och ge kommentarer och hans breda kunnande om det polisiära hindrade flera grodor att kväka. Men vi träffades ofta under resans gång när jag ville ha svar på procedurfrågor, vad man talade om inom polisen och vad man mumlade om man och man emellan. Mot slutet av sin bana fick han ett erbjudande, eftersom han var utbildad jurist, om att bli intendent för Stockholms trafikpolis. ”Perfekt, ingen hets och det blir bättre pension.”
Vid ett tillfälle träffade jag den tidigare chefen för mordroteln Thorander och vi talade om Otto. Beundrande sa Thorander: ”Holm var den fräckaste polis som jag haft på min rotel. Han följde inte alltid de formella reglerna men han fick resultat.
Hans humor kunde vara kärv och man förstod inte alltid poängen förrän en stund senare. När han märkte att polletten fallit ner skrattade han på sitt säregna sätt, ögonen kisade och visade tjuvpojksglimten, axlarna for upp och ner som pistonger och han kluckade med halvöppen mun.
När det gällde kriminalromaner fick de inte vara enbart verklighetsnära hårda – där fick jag då och då bassning – men heller inte för mjäkiga. Han höll strängt på att en deckare skulle underhålla och ge angenäm avkoppling på ett spännande vis medan jag menade att det kunde vara både och. Dock hade vi åtskilliga författare som vi enades om var utmärkta i genren, helst av det något äldre slaget, som Carter Dickson och John Dickson Carr och vi var rörande överens om om att ”Svart Sabbat” var oöverträffad i genren intelligent spänning. I stort menade han sig ha en gedigen dålig smak, men som gett honom många stunder av oförfalskad läsglädje.
Ottos samling av svenska kriminalvolymer var nästan komplett, men ett par saknades och han gick ofta sin jaktrunda på Stockholms antikvariat. Han hade sommarställe i närheten av Malmköping och där rensade han antikvariaten på deckarlagret. Ofta sålde han dubbletter från ett stånd på torget och om han rekommenderade en utgåva var det lika med köporder till en presumtiv kund.
Möjligen bidrog hans väldiga auktoritet till hans talang att kränga böcker. Han var inte särskilt lång och ingen biff i nutida uppumpad mening men han gav intryck av stor kraft, en karl som man kunde knäppa nötter med. Vi var i New York när amerikanarna hade sin Crime Congress och ett femtiotal medlemmar gick i samlad tropp till bårhuset, av alla ställen. En mycket störd kvinna rörde sig vid truppens sida och skrek som en invektivfylld mistlur och alla försök att få tyst på henne misslyckades. Till sist tröttnade Otto, tog på sig bistra polisminen och tog några steg mot henne. När kvinnan fick pejling på honom gav hon till ett illtjut och försvann skrikande och med flaxande armar som en skadeskjuten svan mot okända marker och kom icke åter.
Polisarbetet kunde han allt om och delade frikostigt med sig av. Hans insikter om i första hand svenska deckare var outsinliga till stor båtnad för Akademin. Han läste och jobbade och kom med råd in i det sista. Han visste att han var obotligt dödssjuk och hans kommentar var hans typiska kärva: ”Jag vill i alla leva tills jag får tillbaka på tvångssparandet!”
Vi skulle ha fler Otto Holm i Akademin!
