1935-2020
Invald 1974.
In memoriam av Johan Wopenka
Söndagen den 7 juni 2020 avled Svenska Deckarakademins ledamot Jean Bolinder efter en längre tids sjukdom. Han valdes in i Deckarakademin våren 1974 och övergick till att vara hedersledamot hösten 2004.
Med Jean Bolinder gick en av den svenska kriminallitteraturens mest intressanta och egensinniga författare ur tiden. Jag tar tillfället i akt och friheten att citera mig själv: ur ”Stora mordboken” (1991);
Redan tidigt visade Bolinder sin vilja att försöka förnya deckargenren och leka med dess former. Fina ”Livet är långt…” 1973 – en av hans bästa – är t.ex. en parafras på Strindbergs ”Påsk”, och han återkommer till mäster August också i hyggliga ”Strindbergsmördaren” 1982.
I mitten av 1970-talet ändrade Bolinder stil. De psykologiska aspekterna började spela allt större roll, och romanerna förvandlades från pusselhistorier till brottsskildringar, även om en del traditionella intriger och gåtor fortfarande finns med. Han fortsatte att experimentera med genrens ramar, på gott och ont.
Det är snabbt och generellt uttryckt. Hans författarskap innehåller egentligen mycket mer än så. Han var språkligt sett en av få, han använde språket för att framkalla stämning, mystik och för att få läsarna att få dra felaktiga slutsatser. Han lekte också med klassisk svensk litteratur på ett ovanligt sätt som visar inte endast han kunskap om utan också hans förståelse för litterära uttrycksätt från olika tidsperioder.
Det är nästan omöjligt att sammanfatta hans författarskap – som inte enbart handlar om kriminallitteratur. Det finns andra mycket läsvärda, ibland fascinerade böcker som ”Purungen” (1976), ”3.30,4” (1981), ”Glimt av himmel och sol” (1988), ”Författaren A. Svenssons självbiografi” (1992) och ”Grottan” (1996). En god bild av hans litterära bredd kan man få i novellsamlingarna ”Peppar, peppar” och ”Ett låst rum”, som båda kom 1977. Han lekte också med kriminalgenrens gränser på ett smått banbrytande sätt i romaner som ”Bara början på en saga” (2005) och ”Djävulen och det egna köttet” (2007).
Jean Bolinder kom från en förmögen industrisläkt (säg Bolinder-Munktell, det räcker), men anammade aldrig familjens ekonomiska intressen: om detta berättar han i självbiografin ”I skuggan av Bolinders verkstad (2003). Han hade svårt att tåla kritik, men var å andra sidan aldrig nödbedd att diskutera vare sig sina böcker eller sig själv, och var motargumenten väl formulerade och baserade gav han med sig. Han var också en imponerade personlighet, fysiskt axelbred och kraftigt byggd, och med en haka som han (både bildligt och bokstavligt) inte var rädd för sticka fram.
Skall vi vara ärliga så skulle svensk kriminallitteratur i dag må bra av fler författare som liksom Jean Bolinder vågar gå sin egen väg och som kan göra det i kraft av ett imponerande – såväl till kvalitet som kvantitet – författarskap. Och då har vi fortfarande inte nämnt allt han gjorde därtill, som lärare, ungdomsteaterledare och läroboksförfattare.
Det är inte bara deckarvännerna som kommer att sakna honom.
