Av Karin Alfredsson
Jag ägnar mig just nu åt historiestudier.
Med brottsfokus, förstås.
Och med genusglasögonen på, självklart.
Sanna och påhittade skillnader mellan kvinnor och män har alltid intresserat mig.
Den allmänna bilden, i verkligheten liksom i deckarlitteraturen, är tämligen stereotyp:
Det är män som slåss och mördar och (ibland) sätts i fängelse. Kvinnorna är för det mesta offer.
När kvinnor i deckarna då och då visar sig vara förövare, i värsta fall mördare, finns ofta en rimlig förklaring, ja, en ursäkt.
Vilka är det då som mördas i kriminallitteraturen? Och vilka mördar?
I Akademiledamoten Karl Berglunds avhandling (Död och dagishämtningar: en kvantitativ analys det tidiga 2000- talets svenska kriminallitteratur, 2017) om innehållet i nutida svenska storsäljande deckare konstaterar han att både de mördade, och mördarna, är män. Två tredjedelar till och med, i båda kategorierna. Ungefär som i verkligheten (73 procent manliga offer 2023 enligt BRÅ.).
Samtidigt är det fler kvinnor (och barn) som blir inlåsta och fastkedjade i källarhålor. I böckerna alltså, nästan aldrig i verkligheten.
Karl Berglund visar också att de tungt kriminellt belastade förövarna för det mesta är män, medan man som läsare kan förstå och tycka synd om kvinnorna.
Kanske är det likadant i verkligheten. Där brukar man ibland tala om ”den rosa lagboken”, vilket betyder att kvinnor kan ha lättare att komma undan poliser, åtal och domar. För att de är oskyldiga? Eller för att vi vill att de ska vara oskyldiga?
Eventuellt har det alltid varit så.
I boken Ilska, desperation och lömska försåt (2020) har historikerna Marie Eriksson och Roddy Nilsson studerat våldsamma kvinnor under 1800-talet. De konstaterar att av dem som dömdes för mord och dråp under senare delen av 1800-talet var ungefär 90 procent män. Men – statistiken bygger på att en brottsrubricering undantogs: barnamord. Det handlade oftast om nyfödda barn till ogifta kvinnor som lämnades att dö (”fosters läggande å lönn”) eller som dödades omedelbart efter förlossningen.
Om barnamorden hade räknats som ”riktiga” mord skulle de kvinnliga mördarna ha varit många fler, faktiskt fler än männen.
Barnamorden ökade under senare delen av 1800-talet, liksom ”fosterfördrivning”, alltså aborter. Under 1890-talet drog en epidemi av fosforförgiftningar genom Sverige. De förgiftade kvinnorna, som hade skrapat bort fosfor från vanliga tändstickor och druckit giftet tillsammans med vätska, kallades självmördare i statistiken, när det i de flesta fall handlade om ett försök från en ung ogift kvinna att bli av med ett oönskat foster.
Ansvaret för graviditeten var alltid kvinnans. Det var hon som hade ”låtit lägra sig” och blivit gravid genom ”olovlig beblandelse”. En utpekad barnafader kunde neka och svära sig fri.
Det finns också andra könsskillnader. Dråp – alltså dödligt våld utan förutvarande planering – var under sista delen av 1800-talet 2,5 gånger så vanligt som mord. Bland de som dömdes för dråp var 97 procent män.
Men när det dödliga våldet hade planerats, och därmed kallades mord, var hela 34 procent av de dömda kvinnor. Det var också skillnad på mordmetod. Männen slog, sparkade och använde yxa eller kniv – medan kvinnorna serverade mat och dryck. Arsenikspetsad.
Arsenik var ganska lätt att få tag på, och det krävdes små mängder av det smak- och luktfria giftet för att det skulle vara dödligt. Gift användes framför allt inom familjen, där kvinnorna hade ansvaret för mathållningen. Giftet kallades ibland ”undantagspulver” eftersom det kunde användas för att bli av med besvärliga föräldrar eller svärföräldrar.
Under 23 år i slutet av 1800-talet dömdes totalt 69 personer i Sverige för giftmord eller försök till giftmord. 36 av dem var kvinnor, alltså drygt hälften. Inte sällan hade de samarbetat med en man, som hade köpt in giftet.
Annat våld då? Den allmänna uppfattningen har varit att kvinnor till sin natur är mindre våldsbenägna och att de, när de har använt våld, gjort det från ett underläge. Till exempel hämnats på en våldsam make. Det är sant att mäns våld mot kvinnor genom hela historien varit mycket mer utbrett än tvärtom, och fram till 1840-talet hade ”husbonden” rätt att tillrättavisa och, om så behövdes, aga tjänstefolk, barn och hustru.
Ändå vill brottshistorikerna Marie Eriksson och Roddy Nilsson understryka att kvinnor verkligen inte alltid varit blyga violer. När de har studerat rättsfall kring lindrigare misshandel i tre svenska städer hittar de många exempel på kvinnor som slåss för sitt utrymme, sina rättigheter och sin heder. Ett typiskt fall kan vara en kvinna som ger sig på en annan kvinna som hon anser har anklagat henne för oärlighet eller att vara sexuellt lössläppt. Då kunde hårtestar ryka och kopparslevar orsaka blodvite.
Jag nöjer mig med att konstatera att verklig jämställdhet uppnås först när en kvinnlig idiot/skurk behandlas på samma sätt som en manlig dito. Låt oss tänka på det när vi skriver, och läser, vår kriminallitteratur.
