Av Johan Wopenka
Förra året publicerades enligt Deckarkatalogen 495 svenska deckare och 104 översatta – och då är ändå inte ljud- och e-böcker eller nyutgåvor, privatutgåvor, etc. inkluderade. Det är ett imponerande, för att inte säga häpnadsväckande, stort antal. Ändå är det något som saknas: för bland dessa sammanlagt 599 titlar finns inte en enda novellsamling och enbart två antologier! Det är en märklig situation. Noveller har betytt väldigt mycket för kriminallitteraturens utveckling ända sedan Edgar Allan Poes och A. Conan Doyles dagar, och i t.ex. engelskspråkiga länder kommer minst ett par dussin titlar med kriminalnoveller årligen.
Visst, det handlar om större läsekretsar, men skillnaden är ändå anmärkningsvärd. Däremot är den inte ny: svenska förlag, författare och läsare har periodvis haft svårt att ta sig an korta kriminalhistorier. Ser man exempelvis till de svenska deckarnamn som ibland benämns ”de fyra stora” finns en enda novellsamling av Maria Lang, två av Stieg Trenter, varav den ena ställdes samman efter hans död, ingen av H-K Rönblom (vad man vet skrev han endast två kriminalnoveller överhuvudtaget) samt – undantaget som bekräftar regeln! – fyra av Vic Suneson.
Det här hänger kvar än i våra dagar: det kommer få böcker med korta deckarhistorier även från populära och produktiva författare. Några, som Håkan Nesser, Aino Trosell och Helene Tursten, har bjudit på en handfull, men av t.ex. Camilla Läckberg och Henning Mankell finns endast en vardera, av Leif GW Persson ingen. Vissa år under 2000-talet har det ändå kommit runt ett halvdussin titlar – men då måste man räkna med översättningar samt utgåvor från privat- och pod-förlag med historier av okända författare, t.ex. samlingar med bidrag av deltagare i författarskolor.
Här skiljer sig Sverige alltså markant från t.ex. Storbritannien och USA, särskilt vad det gäller antologier. Det handlar dock inte enbart om nyskrivna historier av aktiva författare, utan även om att noggranna redaktörer går genom årgång efter årgång av tidningar och tidskrifter för att hitta glömda noveller av såväl kända som mindre uppmärksammade upphovsmän och -kvinnor. Resultaten är ibland förbluffande, och har lett till att man fått korrigera i referenslitteraturen – också gällande de stora namnen. För man har faktiskt hittat tidigare okända historier av bl.a. Agatha Christie.
Detta har alltså lett till en omfattande utgivning av novellsamlingar och inte minst antologier. Några exempel:
Den prisbelönte engelske författaren, redaktören och litteraturhistorikern Martin Edwards har skrivit lovordade faktaböcker om klassiska brittiska deckare, och ställt samman fler än 50 antologier med främst ”golden age”-noveller. Drygt 20 av dessa är hittills utgivna i British Librarys ”crime classics”-serie, i vilken han även är redaktör för ett stort antal återutgivna kriminalromaner. Antologierna innehåller allt från välkända till obskyra noveller av mer eller mindre etablerade författarnamn.
Mycket uppmärksammade är även de hittills sex volymerna som Tony Medawar ställt samman i sin ”Bodies from the Library”-svit. Han har bokstavligen grävt ner sig i gamla tidningar och tidskrifter, och genom att dessutom kolla dessas bokföring har han upptäckt noveller som etablerade författare fått ersättning för – men som enbart publicerats under tidigare okända pseudonymer.
Och så har vi den flitige Mike Ashley, som skrivit en rad faktaböcker om fantasy, science fiction, skräcklitteratur och deckare, och står om redaktör för mer än 100 antologier, främst i serien ”The Mammoth Book of…”. Det inkluderar en rad kriminalvolymer med allt från ”historical whodunits” till ”occult detective stories”; bland de sistnämnda finns den klassikerstämplade drygt 600 sidor långa ”Fighters of Fear” (2020). I förord och författarpresentationer diskuterar han informativt såväl de enskilda författarskapen som teman och litterär utveckling i varierande subgenrer.
Innehavaren av den kända deckarbutiken Mysterious Bookshop i New York, Otto Penzler, har sedan mitten av 1990-talet också han ägnat sig åt antologier – från enkla pocketböcker till bastanta volymer på flera hundra sidor. Han är mycket beläst, och inte minst ”The Big Book of Sherlock Holmes Stories” (2015), med bidrag av en lång rad författare, har väckt uppmärksamhet. I USA finns dessutom det mig veterligt enda förlag som satsar uteslutande på kriminalnoveller: Crippen & Landru. Det startades av deckarkännaren Douglas G. Greene 1994, och har publicerat fler än 100 novellsamlingar i två serier: en av sådana författare som ännu var/är aktiva, en med äldre historier. Noterbart är att det inte handlar om nyutgåvor: samtliga har ett unikt innehåll.
Crippen & Landru har gett ut endast två antologier, som båda dock är lite speciella. Särskilt roande är ”School of Hard Knox” (2023), där ett antal av dagens författare av förlaget fått i uppdrag att skriva noveller som bryter mot minst en av de tio ”regler” som Ronald Knox 1929 satte upp för vad en deckare får eller inte får innehålla. Boken innehåller därför historier som inkluderar bl.a. identiska tvillingar eller dubbelgångare, övernaturliga varelser, okända gifter, etc.
Inte en enda av de böcker som ovan nämnda redaktörer ställt samman har getts ut på svenska: inte heller någon titel från Crippen & Landru. Överhuvudtaget är det som nämnts ont om antologiöversättningar, men lyckligtvis har vi haft inhemska kännare som sett till att åtminstone en del av de bästa historierna finns på svenska. Fast det började dåligt: den första här utgivna deckarantologin är ”Detektivhistorier” (1900), som innehåller uppenbarligen översatta noveller av lindrigt sagt tvivelaktig kvalitet. Ingen redaktör anges, inte heller några författarnamn eller originaltitlar.
Men så kom Frank Hellers utmärkta ”All världens detektivhistorier” (1945; ny utgåva 1980), som sträcker sig från Voltaire och framåt. Den innehåller 39 noveller, varav tre svenska: en av dem är av Heller själv, och han har dessutom skrivit ett långt och läsvärt förord. Det dröjde dock till 1960-talet innan utgivningen tog fart här i landet. Kjell Stensson lät publicera ”Alla tiders deckarhistorier” (1960), och samma år kom Mårten Edlund med ”Detektivhistorier från hela världen”; han fortsatte med ytterligare fem titlar. De följdes av Sveriges främste – och enligt min mening bäste – antologiredakör vad kriminallitteratur beträffar: Jan Broberg, f.ö. en av grundarna av Svenska Deckarakademin, som inledde med ”Spionage” (1966).
Brobergs insatser går knappast att överskatta. T.o.m. ”Kvinnans list…” (1999) ställde han samman ett halvtannat dussin utmärkta samlingar, däribland trilogin ”De stora detektiverna” (1971), ”Flera stora detektiver” (1972) och ”Ett koppel blodhundar” (1974). Han åstadkom också andra snarast klassiska verk, som ”Mord i slutna rum” (1967), ”Brott och skratt” (1969) ”Upp i rök” (1973) och ”Ingenting är omöjligt” (1985) – för att nämna bara några exempel. Det är titlar som är hör hemma i varje svensk deckarsamling med självaktning.
Och de väckte intresse. Från mitten av 60-talet till mitten av 90-talet kom en hel del deckarantologier på svenska: vissa med verk av enbart inhemska författare, medan andra blandade översatta med svenska historier. Vissa av dem svarade kriminallitterära organisationer och sällskap för: nämnas kan t.ex. Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKiS), Skånska Deckarsällskapet samt – icke att förglömma – Svenska Deckarakademin. Dessutom översattes en del utgåvor, däribland en svit som publicerades under Alfred Hitchcocks namn, men är sammanställda av varierande redaktörer: dessa innehåller dock en blandning av kriminal- och skräcknoveller.
Här har nämnts enbart böcker som såldes via bokhandlare, men det gavs också ut tidskrifter med deckarnoveller fr.o.m. 1950-talet. En del av dem är publicerade i form av pocketböcker och såldes främst i kiosker: och det kom även några serier med lågprisböcker i stort pocketformat, som ”Årets rysare” (1972–89). Överhuvudtaget är sista halvan av 1900-talet den mest livaktiga perioden vad det gäller kriminalnoveller i Sverige, men under 1990-talet började intresset tunnas ut. Under det årtiondet väckte istället svenska kriminalromaner allt större uppmärksamhet, såväl internationellt som i hemlandet.
Det märktes alltså snart på antologiutgivningen. Under 2000-talet har det kommit få nya titlar på svenska, och det finns ingen regelbunden utgivning. Enda undantaget är förlaget Semic, som fr.o.m. 1999 vartannat år gett ut en ”julantologi” med historier av mer eller mindre etablerade svenska författare. I övrigt är det som sagt tunnsått: det finns enstaka titlar, men en del av dessa är, som ovan nämnts, från bl.a. skrivarkurser och innehåller dessutom inte alltid renodlade kriminalhistorier.
Finns det då några skäl att intressera sig för de korta deckarhistorierna? De spelar i dag otvivelaktig en undanskymd roll: textmässigt ger de föga utrymme åt t.ex. psykologiska porträtt, relations- och samhällsproblem, detaljerade miljöbeskrivningar eller skildringar av internationell organiserad brottslighet. Och förvisso kan innehållet i en bok med flera historier ha starkt skiftande kvaliteter. Samtidigt finns det ändå positiva sidor:
+ Här finns historier som inte inkluderats i enskilda författares egna novellsamlingar, men som grävts fram av envetna redaktörer och presenteras för första (och inte sällan enda) gången i bokform. De är givetvis sökta av samlare.
+ Det finns utmärkta, ibland t.o.m. lysande noveller, av författare som inte gjort sig något namn eller blivit kända. Och som därför aldrig tillägnats en egen novellsamling.
+ En hel del kriminalromaner har tunna intriger, som inte håller för att dras ut på 300–400 sidor, men som fungerar utmärkt på 20–60 sidor.
+ Många antologier är baserade på ett tema: ”omöjliga brott”, historier om småstäder och dess befolkning, historiska händelser och personer eller helt enkelt olika subgenrer: hårdkokt, humor, ockultism, klassiska mysterier/pussel eller – för den delen – pastischer och parodier. Det finns alltså möjlighet för den som är seriöst intresserad av kriminallitteraturens bredd, utveckling och strukturer att läsa och jämföra hur olika författare använder ett speciellt tema, hur det förändras under årens lopp och hur det kan anpassas till en speciell tidsperiod eller subgenre.
Mer kan sägas, men låt oss stanna där. Innan den här texten blir en roman…
