I år är det trettio år sedan Kerstin Ekmans Händelser vid vatten publicerades 1993. Detta jubileum har fått mycket uppmärksamhet, inte minst på grund av den omtalade tv-serie med samma namn som sändes i början av året, en serie som bygger på Ekmans roman. I svenska deckarsammanhang utgör Händelser vid vatten en av de där milstolparna, en av ett tiotal böcker som i grunden påverkat genren och dess utveckling.
Kerstin Ekman inledde sitt författarskap som framgångsrik pusseldeckarförfattare i slutet av femtio- och början av sextiotalet. Bland annat tilldelades hon 1961 dåtidens pris för årets bästa deckare, tidningen Expressens Sherlockpris, för boken De små mästarna. Men 1993 var karriären som deckarförfattare ett ganska bortglömt kapitel i författarskapet. Vid det laget hade Ekman etablerat sig som ledamot av Svenska Akademien och som en uppburen litterär författare, vars romaner ofta karakteriserades av kvinnohistoria, djuplodande personporträtt och en kärleksfullt analytisk blick på den svenska landsbygden och dess miljöer.
I efterhand kan man dock se att Ekman aldrig riktigt släppte taget om deckargenren, utan under decennierna som passerade använde sig av tekniker och knep från genren även i det övriga författarskapet. Men det var först med Händelser vid vatten hon på allvar tog sig an genren igen. Även om det definitivt varken rör sig om en pusseldeckare eller en polisroman, råder det ingen tvekan om att boken tydligt hör hemma i genren. Förutom att tilldelas både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris, belönades Ekmans roman också av Svenska Deckarakademin som Årets bästa svenska deckare 1993.
Det som gjorde Händelser vid vatten till ett så viktigt bidrag till den svenska deckarutgivningen var att Ekman fritt kombinerade genrens form med sitt litterära språk och anslag. På så sätt bidrog Händelser vid vatten till att göra deckargenren mer rumsren i Sverige, till att höja dess status. Efter att ha fört en tynande tillvaro under det föregående decenniet fick deckaren ett uppsving i Sverige i början av 1990-talet. Det var då författare som exempelvis Henning Mankell, Inger Frimansson och Håkan Nesser debuterade i genren. Inte minst Mankells Wallander-romaner betraktades som en efterlängtad nystart för den svenska deckaren. Men även om han med sina polisromaner skrev in sig i Maj Sjöwall och Per Wahlöös samhällskritiska tradition, och fick mycket beröm för detta, betraktades Wallander-romanerna av det litterära etablissemanget lite styvmoderligt som ren underhållningslitteratur.
Året innan Händelser vid vatten publicerades hade Peter Høeg publicerat Fröken Smillas känsla för snö, en litterär bestseller som samtidigt var en spännande thriller. Och tillsammans gjorde Ekmans och Høegs två böcker en stor insats för att höja deckargenrens status och bredda dess läsekrets. Att det var just Ekman som bidrog till att åstadkomma någonting sådant, bottnar i hennes vid tillfället breda popularitet och höga status i kombination med att hon hade en stor kunskap om deckargenren och dess konventioner, en kunskap hon skickligt använde sig av i Händelser vid vatten.
Många är de författare som säger att de låter berättelsen styra den litterära formen, men det är få som i praktiken gör detta i samma utsträckning som Ekman. Att använda en mordintrig och den psykologiska thrillerns form för att berätta om stora och existentiella frågor på det sätt Ekman gjorde i Händelser vid vatten var inte självklart när det begav sig. I skildringen av trakten kring bokens Svartvattnet låter Ekman kontrasterna stötas och blötas mot varandra: människa och natur, storstad och landsort, modernitet och tradition, natur och kultur, kärlek och död, mystik och krass verklighet. Liksom i författarskapet i övrigt skrev hon även här tydligt in sig i en tradition som varit ett av den svenska litteraturens signum sedan medeltiden: att ge stort utrymme åt natur- och miljöskildring, en tradition som också kommit att prägla de svenska deckarna. I spåren efter Händelser vid vatten har allt fler svenska deckarförfattare vågat ta ut svängarna, så väl litterärt som när det gäller att skildra livsfrågor, miljöer och dilemman på ett mer djuplodande sätt.
Även fortsättningsvis, efter framgångarna med Händelser vid vatten, har Ekman låtit deckargenrens konventioner och berättartekniska element smyga sig in i det litterära författarskapet. Som ett direkt bidrag till genren kan man räkna Mordets praktik från 2009 – där hon ger sig in i mordhistorien från Doktor Glas och går i dialog med Hjalmar Söderbergs klassiska roman. Men också en bok som Löpa varg från 2021 innehåller en deckarintrig, och många andra inslag som för tankarna till Händelser vid vatten.
Händelser vid vatten förblir dock på många sätt en höjdpunkt i Ekmans författarskap, inte minst sett genom deckarläsarens ögon. Romanen har en storhet som bottnar inte minst i just förmågan att fritt kombinera det populära, lättillgängliga och underhållande med det mer litterära, samhällsanalytiska och filosofiska.
Kerstin Bergman