1919–1991
En av grundarna av Svenska Deckarakademin 1971.
In memoriam av Johan Wopenka
1992 publicerades en postum samling essäer, kåserier och krönikor av Åke Runnquist i volymen Den omättlige bokläsaren. Det är en välvald titel, för en bättre beskrivning av förlagsmannen, litteraturkritikern, redaktören och kulturpersonligheten Åke Runnquist är svår att finna.
”Jag tror att de enda gånger i livet han kände sig olycklig var när han inte hade något att läsa”, har hustrun Ingrid förklarat.
”Han hade alltid böcker med sig, t.o.m. när vi var ute och plockade svamp. Jag plockade, han läste, och båda trivdes vi utmärkt med att få göra det vi verkligen tyckte om.”
Åke Runnquist var, för att använda ett svårdefinierat engelskt uttryck, ”a bookman”. Snarast kan det beskrivas som en man som älskar böcker, både för innehållet och som föremål, samt allt vad som därtill hör – inklusive författare och litterära tidskrifter, föreningar och sammankomster. Hela hans yrkesverksamma liv (och mycket av hans fritid) kretsade kring litteratur och böcker. Samtidigt var han oerhört allmänbildad, politiskt intresserad (men inte engagerad), älskade att resa långt och mycket och talade flera språk – bl.a. utmärkt danska och god ryska. Och så red han i barndomen, en hobby som han tog upp igen som senior.
”Han var också intresserad av mat och dryck, vilket kanske är lite svårt att tro när man såg hans långa, gängliga figur”, säger Ingrid.
”Och han gillade restauranger och krogar – för atmosfären, stämningen, människorna.”
Stockholmare var han, Åke Runnquist, urstockholmare. Han föddes i huvudstaden, växte upp i Bromma, men flyttade tillbaks till centrala Stockholm så snart han kunde. Pappan var advokat, mamman stor bokvän (särskilt förtjust i kriminallitteratur), och Åkes val stod mellan att bli jurist eller litteraturvetare. Han föredrog det senare. Efter några års litteraturstudier gifte han sig 1946, och fick strax därpå anställning på mycket respekterade BLM (Bonniers Litterära Magasin), där Georg Svensson var huvudredaktör.
1949 tog Åke Runnquist över BLM, men fick också andra uppgifter inom Bonniers förlag. Han utmärkte sig som en ovanlig skicklig språkmänniska och skribent, började bearbeta manus, skrev själv bl.a. lexikontexter och gjorde lovordade översättningar. 1952 kom hans första egna bok, om litterära tidskrifter. Fast redan 1945 hade han som Rune Åquist varit med om att ställa samman volymen All världens limerickar – att samla sådana var en av hans övriga hobbies.
1961 lämnade Åke Runnquist BLM, och blev förlagsman (så småningom förlagsdirektör) på heltid. Han var mentor för en lång rad författare, såväl etablerade namn som nya stjärnskott. Hans betydelse för dem och deras böcker kan knappast överskattas: han tog sig tid och läste manus med stor noggrannhet, och med en fingertoppskänsla som gjorde att han vänligt kunde föreslå ändringar. Hans stora kunnande gjorde att även respekterade och av kritiker lovordade namn uppmärksamt lyssnade – och vanligen följde hans råd.
Hans stora litteraturkunnande resulterade även i en rad böcker om författare, allt från rena uppslagsverk till en biografi om Nils Ferlin, lyrik var ett annat av Åke Runnquists många specialområden.
Hans kärlek till kriminallitteraturen var under hela hans liv stor, och hans insatser för den betydande. Som förlagsredaktör var han i nära kontakt med i princip alla Bonniers deckarförfattare, han var en av grundarna av Svenska Deckarakademin, han var flitig medarbetare i en rad litterära magasin och tidningar, inklusive deckartidskriften Jury, och han var med och skrev två betydande verk om kriminallitteraturens historia – den svenska granskas i Svensk mordbok (1957) tillsammans med Jörgen Elgström, den internationella i Mord i biblioteket (1961) tillsammans med Elgström och den danske kännaren Tage la Cour. Dessutom skrev han bl.a. om några Stockholmsdeckare i Mord på Östermalm (1977).
När vi diskuterar den svenska kriminallitteraturens stora internationella framgångar under början av 2000-talet, skall vi inte glömma att det under tidigare decennier funnits ett antal personer som gjorde grundarbetet, som banade väg, som gav den svenska deckaren en fast grund att stå på, som värnade om dess kvaliteter och såg till att den fick den uppmärksamhet och respekt den förtjänar.
En av de allra viktigaste bland dem var Åke Runnquist.
Bibliografi i urval:
– All världens limerickar: En antologi (1945) under pseud. Rune Åquist tills. m. Ture Seck (pseud. f. Curt-Staffan Giesecke).
– Att samla litterära tidskrifter: 1920-1951 (1952).
– Diktaren i dikten: En lyrisk litteraturhistoria (1954).
– Hästar i dikt och verklighet: En antologi (1955).
– En silverantologi: Ur Bonniers litterära magasin under 25 år (1956) tills. m. Georg Svensson.
– Den lätta lyriken: En antologi (1957).
– Svensk mordbok: Den svenska detektivromanens historia 1900-1950 (1957) tills. m. Jörgen Elgström.
– Poeten Nils Ferlin (1958).
– I pegasens kölvatten: Studier i bokvärlden (1958).
– Moderna svenska författare: En samlad översikt över svensk litteratur under tre årtionden (1959).
– Mord i biblioteket: Detektivromanens märkvärdiga historia (1961) tills. m. Jörgen Elgström & Tage la Cour.
– Moderna utländska författare (1962).
– Litterära tidskrifter 1920-1960 (1964).
– 101 moderna utländska författare (1965).
– Moderna nordiska författare: En översikt över nordisk litteratur under fyra årtionden – Danmark, Färöarna, Finland, Island, Norge (1966).
– Boksverige: Författare, förlag, bokhandel, bibliotek (1971) tills. m. Bengt Holmström.
– Mord på Östermalm: Tre fall från bokhyllan (1977).
– Den omättlige bokläsaren (1992).
