1926-2016
In memoriam av Johan Wopenka
”Han som betydde mer än någon annan för deckarens utveckling i Sverige de senaste 30–40 åren.”
Det kan låta som överord, men naturligtvis har Bo Lundin fullständigt rätt i sina minnesord om Bertil R. Widerberg.
Bertil är död, och därmed har en hel epok för svensk kriminallitteratur tagit slut. En epok då den svenska deckaren växte från att bli en trevlig julklapp för de närmast intresserade till att bli internationellt ryktbar och läst av en mångmiljonpublik. En stor del av förtjänsten för detta är hans, även om detta är okänt för många. Bertil ville ogärna stå i rampljuset, han berömde hellre andra än att själv ta på sig någon ära. Men han var idékläckaren, inspiratören, entreprenören, pådrivaren och den ständigt uppmuntrande problemlösaren. Hans valspråk var ”Problem är bara förklädda lösningar”, och han var personligen det bästa beviset för detta.
Man kan kalla honom en ”grå eminens”, i hundraprocentigt positiv betydelse. Få vet hur mycket han initierat och drivit. Jo, att han startade deckartidskriften Jury 1972 och var dess chefredaktör fram till det sista numret 2008 torde de flesta känna till. Men hur många vet vem som kläckte idén med s.k. litterära skyltar i Stockholm? Och till ”Läslustan” i tv och den svenska läsrörelsen och Barnbarnens kulturfond och Deckarens Dag på bokmässan i Göteborg och priset ”Spårhunden” till bästa barn- och ungdomsdeckaren och Ture Sventons vänner och Stieg Trenters Vänner och tanken på ett svenskt nationellt deckarbibliotek och… det är svårt att se ett slut på listan.
Att kläcka idéer är dock enbart en startpunkt, det gäller också att se till att de kan förverkligas i praktiken, och det var på den punkten Bertil särskilde sig från mängden. När bristen på kvinnliga svenska deckarförfattare i mitten av 1990-talet var pinsamt stor såg Bertil till att detta uppmärksammades i Jury, hos förlagen och på olika litterära kongresser och andra möten. Men han föreslog också Ulla Trenter och Kerstin Matz att starta en kurs för kvinnor som ville skriva kriminallitteratur, och när så skett såg han till att en antologi – ”Mordförsök” – med de bästa alstren publicerades. Och han instiftade Poloni-priset för att uppmuntra svenska ”Frauenkrimi”-författare. För att nu nämna bara ett exempel.
Vad han betytt för Svenska Deckarakademin är svårt, egentligen omöjligt, att redogöra för eller sammanfatta. Han var, ända fram till sin död, ledamoten som alla lyssnade på och respekterade, som tog initiativ, som stöttade och uppmuntrade. Även när åldern började ta ut sin rätt, och han inte längre kunde närvara vid mötena, var han flitig vid datorn och lika idéfylld som alltid.
Det kan vara på sin plats att påminna om att han även var deckarförfattare, om än föga känd som sådan. Men på 1950-taler skrev han två följetonger, båda också publicerade i bokform, samt fler än 50 noveller, de flesta under pseudonymen Richard W. Bergh.
Bertil var unik, och att i ord beskriva hans livsgärning är svårt. Men en av hans vänner, den likaledes nyligen avlidna Bodil Malmsten, har fångat bilden av honom väl i den hyllningsdikt hon skrev till hans 65-årsdag:
Den goda människan är få,
sällan stor men ofta små;
flyter aldrig ovanpå
& ögonen är blå.
Bertil W är inte små –
Men få.
