1932-2012
In memoriam av K Arne Blom
Jan Broberg har avlidit. För tiotalet år sedan började vi månatligen råkas en på något av caféerna i Lund och sitta och prata om livet i största allmänhet, om böcker i synnerhet och även om filmer. De båda sista åren träffades vi på det så kallade pensionärscaféet vid Lilla Tvärgatan. Man var alltid så stimulerad och glad till sinnes efter en timmes samspråk med Jan. Nu är en god vän, en enastående pedagog, en betydelsefull kulturprofil och en fantastiskt generös människa död. Saknaden är stor.
Jan föddes i Malmö 1932 och skulle i december ha fyllt åttio år. 1951 började han studera i Lund. Mellan 1958 och 1997 var han läroverksadjunkt i Nässjö. Han handplockades dit. Dåvarande gymnasierektorn hade spejare i verksamhet i såväl Lund som Uppsala och deras uppdrag var att tipsa om unga nyutexaminerade studenter som kunde tänkas bli förträffliga lärare vid läroverket. En vacker dag damp det ner telegram från Nässjö. Rektorn erbjöd Jan arbete. ”Svar inom sex timmar!” Han hann rådslå med dåvarande fästmön Britta, sedermera hustru, och hann svara i tid. De blev överens om att pröva Nässjö. Britta fick också arbete. Kvaliteten på lärarkåren i Nässjö var omvittnat exceptionellt god och Jan och Britta tillhörde de mest uppskattade i kollegiet. Mången elev drar sig dem till minnes fulla av beundran och tacksamhet. Då lärartiden var över beslöt sig Jan och Britta för att återvända till Skåne. Nya adressen blev Lund.
Ingen i Sverige har betytt mer för kriminallitteraturen än Jan. Han närmade sig under fyrtiotalet genren via enklare deckarmagasin, som förvisso kunde vara spännande och underhållande. Så läste han ”Död dvärg i manegen” av Fredric Brown och insåg att det fanns en annan sida av genren i form av böcker med litterära kvaliteter. Han blev bokslukare.
1954 hade han hunnit läsa en hel del svenska deckare och var inte särdeles imponerad av dem. Han skrev en artikel om det ganska bedrövliga tillståndet för svensk kriminalroman och skickade den till Kvällsposten. Den antogs av kulturchefen Henrik Sjögren, som även ringde och erbjöd Jan att bli tidningens deckarrecensent. Det förblev han fram till 73.
Jan hade en enastående allmänbildning. Han gav ut faktaböcker om kriminalgenren, ställde samman åtskilliga antologier, skrev förord till deckare. Men han publicerade även faktaböcker om historia, arkeologi, andra världskriget, fantasy, skräck. Han behandlade så kallad populärlitteratur på största allvar och med respekt.
Jan var ett stort namn internationellt, uppskattad och aktad. Utan överdrift kan man påstå att han var en världens ledande kännare av kriminallitteratur. Han var den som såg till att bilda Svenska Deckarakademin 1971 och var akademins förste preses. Jans vilja med församlingen genomsyrar alltjämt akademins anda och arbete, en akademi som förvisso åtnjuter avsevärt anseende. Det ska vi tacka Jan för.
Jan Broberg var nyfiken på mycket inom litteraturen. Han var allt annat än begränsad när det gällde smak och inriktning. Han var en stor kännare av William Faulkner. Han och Britta reste gärna och då färden bar av till Storbritannien och USA besökte han och intervjuade många av femtio-, sextio-, sjuttio- och åttiotalets största författare av såväl brottsbeskrivande som obrottsliga böcker. Dessutom uppskattade han storligen god poesi.
Mångsidighet, kvalitet, kunskap, livsglädje är ord som dyker upp i tanken då man tänker på Jan, vilket jag kommer på mig med att ofta göra.
Foto: Bo Lundin
