1923-2013
In memoriam av K. Arne Blom och Ulf Durling
Svensk kriminallitteraturs nestor, Jan Ekström, har lämnat oss, några månader före sin nittioårsdag. Hans närmaste är barnen Tomas, Ingela och Katarina med familjer.
Jan fick en gång ett mordiskt uppslag och bad sin vän och granne Åke Runnquist på Bonniers, att vidarebefordra idén till Stieg Trenter, men uppmanades att själv fatta pennan. Så skedde, så utkom 1961 ”Döden fyller år”, och så startade han sin karriär i en genre där han kom att bli oöverträffad. Flest lovord fick han för sina låstarummetdeckare. De var tidstypiska, ytterligt intrikat pussliga med problemlösaren Bertil Durell, en skarpsinnig polisman, som stillsamt vurmade för opera och färggranna slipsar. Främst bland dessa romaner – i konkurrens med inte minst ”Träfracken” (1963), ”Morianerna” (1964) och ”Ättestupan” (1975) – anses den genialt konstruerade ”Ålkistan” (1967) vara.
Sedermera blev det mer psykologi än intrigknyppleri. Där inspirerades Jan av miljöerna i de främmande städer och länder han besökte. ”Blommor till Rose” (1986) – Paris – är ett vältaligt exempel, ”Mannen i berget” (1979) – Tanzania – ett annat.
Jan var medlem av Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm och – alltsedan dess instiftande – självskriven ledamot av Svenska Deckarakademin. I denna krets, som så småningom tillerkände honom värdighet av Grand Master, gjorde han en särskilt minnesvärd insats. Det var till stor del tack vare organisatören och eldsjälen Jan Ekström som Den Tredje Internationella Världsdeckarkongressen 1981, med Stockholm som mötesplats, blev en sådan formidabel succé.
Jan var civilekonom och länge framgångsrikt verksam som reklamguru; företaget hette Ekström och Lindmarker. Att kläcka fyndiga idéer passade den snabbtänkte och innovative Jan perfekt.
Sin kreativa förmåga kanaliserade han för även genom att teckna och skulptera. Hans teatrala talanger kom till underhållande uttryck i sällskapslivet och han delade sin vackra hustrus, koncertpianisten Inas, musikaliska intressen. De var oskiljaktiga; hemma i staden Stockholm, i fritidshuset på Muskö, under vintervistelserna bland vildfikonträden på Madeira, under turistresorna världen över och de längre utlandsstationeringarna; alltid Ina och Jan, alltid Jan och Ina. Det var inte underligt att så mycket av luften gick ur honom vid Inas bortgång 2007 och att han började dra sig undan.
Vi, några av generationskamraterna, fortsatte att regelbundet samlas i hans paradvåning vid Linnégatan. Mellan skål (gärna en bärnstensblänkande whisky) och vägg (varifrån ett enastående ungdomsfoto av Ina övervakade oss) kunde Jan då och då antyda – nej: klargöra (Jan var oföränderligen tydlig) att såväl ett som annat i den nu pågående sensationella svenska deckarboomen bekymrade honom. Det ska handla om brott och brottslingar, predikade han ständigt med småländsk envishet och hart när gammaltestamentligt strängt, ingenting annat! Det är gåtan som har huvudrollen!
Författare lever så länge någon läser honom eller henne. I ljuset av denna trösterika sanning gläder det oss att Jan Ekström med all rimlig sannolikhet kan betraktas som odödlig.
