1919-1980
In memoriam av K. Arne Blom
Jörgen var passionerad västgöte och en av de främsta bedömarna av kriminallitteratur någonsin i Sverige. Det talas om den svenska deckarens olika storhetsperioder, så kallade guldåldrar. Även på kritikerområdet finns det anledning tala om storhetsepoker. Den allra mest lysande guldåldern var förmodligen den allra första; då verkade Bang, Jan Broberg, P.G. Peterson, Kjell Stensson, Gunnar Unger och Jörgen Elgström. De var samtliga icke blott osedvanligt kloka och kunniga bedömare av böcker inom kriminalgenren; de ägde alla ett stort vetande om författare och böcker, om genrens historia, om litteratur på det stora hela taget. Tack vare deras gedigna bildning och utbildning, deras eftertänksamhet och klokhet, i kraft av att vara kultiverade och sparsmakade, överseende sannskyldiga humanister, utgjorde de tillsammans en fantastisk bataljon bokanmälare, bland det bästa som upplevts på bokkulturens område.
Jörgen var son till den bisarre, men ack så talangfulle, konstnären och författaren Ossian Elgström, vilken i unga år gick sina fulkomligt egna vägar och placerade sig eftertryckligt bredvid allting i form av regler och vedertagna begrepp. Sonen ägnade han föga omsorg. Om jag förstått det rätt, tillbragte gossen under sina inledande levnadsår somlig tid i en lappkåta. Han växte upp utanför en reguljär familjekrets, hos en äldre kvinnlig släkting i Mariestad. Detta påverkade rimligen hans livssyn och hållning till värdet av en familj. Han blev själv en fanatisk familjefader, en varmhjärtad människa, en lågmäld person, en lidelsefull västgöte, en otyglad bokälskare. Han älskade varmt böckerna hemma i det egna biblioteket och i de bibliotek som blev hans arbetsplatser.
Han hade barnsbenen i Mariestad, blev student i Skara, stadsbibliotekarie i Lidköping, centralbibliotekarie i Borås, veterinärbibliotekarie i Skara. Han var 1963 grundare av och från allra dess första början vice ordförande i Föreningen för västgötalitteratur. Hans samling av västgötalitteratur var gedigen, lika innehållsrik som hans samling av deckare. Det var en lycka att Jörgen Elgström och Åke Runnquist möttes och omgående insåg att de befann sig i det välsignade tillstånd, som så vackert kallas själarnas gemenskap. Båda var goda sällskapsmänniskor som ogärna gick möjligheten till djuplodande samtal förlustiga. Det var Åke som tog hand om den bokkunnige Jörgens förmåga att omdömesgillt rosa och risa böcker inom kriminalgenren.
Jörgen hade i unga år utvecklat ett kärleksförhållande till detektiva böcker, något som på fyrtiotalet var en milt uttryckt suspekt hållning. Deckare var ingalunda välkomna på alla bibliotek. De flesta bibliotekarier föraktade, till och med avskydde genren. Jörgen betraktades sannolikt med avsevärd misstro på arbetsplatsen. Eftersom han nu var den angenäma människa han var, fanns det ingen normalt funtad person som kunde andraga något negativt om honom. Möjligheten att rentav bli arg på honom existerade inte. Jörgen var älskvärdheten personifierad.
Åke blev huvudansvarig för BLM och i det tidiga femtiotalet städslade han Jörgen att skriva krönikor om genren i denna den litterära högborgen vid denna tid. I decembernumret 1952 publicerades hans jungfrukrönika i ämnet, ”Likvaka vid läslampan”. Något stort och viktigt – för den goda kriminalgenren och alla dess älskare – hade inletts; Jörgens årliga krönikor om vad som sig tilldragit i den bokliga mordvärlden och vad som var av vikt och värde, var enastående betydelsefulla. Dessutom, vilket alls icke var det sämsta, vittnade de om skrivarens osedvanliga stilistiska storhet. Han fortsatte krönikera långt in på sextiotalet, inte minst i Poeklubbens årsbok.
Expressen gjorde Jörgen Elgström till sin deckarerecensent; han verkade under lång, lång tid. Till slut avtackades han och fick då emottaga en alldeles egen hedersversion av Sherlock, den statyett som på den tiden av tidningens ledning överräcktes till den som skrivit den bästa svenska deckaren för året. När tiden med Expressen var över skrev Jörgen vidare i Jury.
Han gjorde sig medskyldig till två klassiska historieböcker om kriminalgenren. Den första var Svensk mordbok, vilken Jörgen och Åke skrev tillsammans; den utkom 1957. Den andra medverkade även Tage la Cour i. Den heter Mord i biblioteket och den kom av trycket 1961. 1994 utgav Föreningen för västgötalitteratur ett samlingsurval av Jörgens makalösa texter om människor, litteratur, fenomen, underligheter, galenskaper, lustifikationer och mycket annat som gör livet värt att studera; boken heter Vanilj för en västgöte. Baksidestexten tål att begrunda, bland annat orden: ”Jörgen Elgström hade en vidsträckt beläsenhet och en respektlös syn på tillvaron, som förvandlade bokälskarens vardag till ett äventyr och Västergötland till den mest exotiska av alla världsdelar.”
Människor och böcker betydde allt för Jörgen. Han var inte de stora gesternas man. Han trivdes bäst i fåtöljen under läslampans sken. Som Åke skrev om sin vän i minnesorden 1980: Jörgen ”avsade sig världens härlighet och tog ett mycket blygsamt jobb som vårdare av en – visserligen fin – samling veterinärmedicinska böcker i Skara, gjorde sig av med det goda livets yttre attribut och levde i yttre mening anspråkslöst, som kanik, kallade han det själv”.
Alla, undantagslöst, såg med förväntan eller fasa fram mot Jörgens recensioner. De böcker han gouterade rosade han, de som inte alldeles föll honom i smaken idiotförklarade han på det mest ömsinta vis. Bakom varje bok dolde sig en medmänniska och den som skrev en deckare, som mest blev smörja, gjorde det inte av illvilja eller med ondskefullt uppsåt, utan för att glädja andra. Numera, när vem som helst kan ge ut sina ofullgångna alster alldeles själv samtidigt som tydligen vad skit som helst kan publiceras av riktiga bokförlag, hade nog Jörgen känt sig villrådig och främmande inför existerande avarter inom genren. Men på den där goda tiden, under den underbara guldåldern, då var allt så annorlunda.
Jörgen ägde en sällsynt begåvning att med snirkliga ordvändningar sända dolda budskap till författarna i sina bokanmälningar. De som kände honom kunde tolka budskapet. De som inte kände honom blev förbryllade, dock aldrig ledsna, möjligen en smula förbannade.
Åke skrev: ”Jörgen Elgströms stora begåvning och hans rika personlighet kom bara delvis fram i hans recensioner, men den finns bevarad i ett annat författarskap som han aldrig offentliggjorde. En stor del av sitt liv förde han dagbok, som att döma av de glimtar jag skymtat, skulle kunna tänkas bli ett klassiskt dokument på sitt område och som man får hoppas kommer att bevaras under säkra förhållanden, som ett minne av en ovanlig människa och hans syn på livet i Sverige.”
Meningen var att hans västgötalitteraturförening skulle ha utkommit med ytterligare en volym med texter i urval, då enbart om kriminalgenren. Åren har gått och ännu har den inte utkommit; den lär väl så aldrig göra.
Det finns människor man fått lära känna som är mer saknade än en del andra. Jörgen lämnade oförglömliga intryck och minnen efter sig. Det går fortfarande att höra hans försynta västgötska stämma, bara man lyssnar ordentligt. Det går fortfarande att se honom framför sig, bara man blundar ordentligt. Det går inte att glömma honom, vilket å andra sidan ingen vill. Varje gång vi pratar om Jörgen, så lever han; varje gång man tänker på honom, så lever han.
