1946-2021
Invald 1975.
In memoriam av Johan Wopenka
Svenska Deckarakademins mångårige ledamot och tidigare preses K. Arne Blom avled efter en längre tids sjukdom den 20 april. Han var en litterär mångsysslare, verksam bl.a. som redaktör, översättare och journalist – men främst som författare. Och han var en flitig skribent, som skrivit både fack- och skönlitteratur i flera olika ämnen, men det var med sina deckare som han i första hand blev känd och uppskattad. Han publicerades främst under eget namn, men även som Pål A. Ekblom och (tillsammans med Janerik Larsson) Thomas B. Werner. Dessutom var han en av författarna i kollektivpseudonymen Bo Lagevi. Vidare var han aktiv ledamot i en rad sällskap och föreningar, såväl litterära som andra.
K(arl) Arne Blom föddes i Nässjö 1946, men flyttade 1967 till Lund för att studera, och förblev staden trogen resten av sitt liv. Han gifte sig med sin Karin 1969, och de fick tre barn. Många av hans böcker, såväl kriminalhistorierna som andra, utspelas i just Lund, och han ägnade både stadens och Skånes historia stort intresse: det har sagts att det aldrig funnits någon smålänning som var lika mycket skåning som Blom. Han glömde dock inte bort födelsestaden: flera av hans böcker har handlingen förlagd till Himmelsholm, som är Nässjö i lätt förklädnad.
Han debuterade med deckaren ”Någon borde sörja” (1971), den första delen i en romansvit som skildrar Lunds studentmiljö på 60- och 70-talet. Huvudpersonerna är poliser, och olika poliskollektiv spelar betydande roller i många av hans böcker. Bredvid författarskapet var han dagstidningsjournalist, men sedan han fått deckarpriset Sherlock för ”Sanningens ögonblick” (1974) beslöt han sig för att satsa helt på litteraturen. Han var enormt flitig: under åren 1975–79 skrev han 19(!) romaner under olika namn. Det höga tempot ledde till mycket ojämna resultat, men bland titlarna finns några som anses höra till hans bästa; nämnas kan t.ex. ”Våldets triumf” (1975) och ”Frihetssökarna” (1977).
En omfattande produktion kan innebära att en författare hamnar i gamla, inkörda hjulspår stilmässigt, men så var inte fallet med K. Arne. Han experimenterade en hel del, bl.a. med science fiction-artade inslag i trilogin om poliskommandot EEV2229, som utspelas i en nära framtid, och i de s.k. Å-Ä-Ö-romanerna – ”Återresan” (1983), ”Ändamålet” (1984) och ”Övertaget” (1985) – är historikern Christian Hammar den egentliga huvudpersonen. Loman-sviten, som inleds med ”Skuggan av en stövel” (1988) och avslutas med ”Ingenstans i Sverige” (1994), utspelas i Lund under andra världskriget. Kuriöst nog föregås sviten faktiskt av en epilog, ”Krigsbarn” (1987), som utspelas i vår tid och visar hur händelser från kriget fortfarande spelar en viss roll i dagens samhälle.
Bland hans bästa kriminallitterära verk finns hans fyra sista deckare, alla med Lundapolisen Morten Dahl-Nielsen som huvudperson. De har den mörka, noir-dystra stämning, som senare kom att bli allt vanligare i svenska kriminalromaner. Men efter den sista, ”Ett bländande mörker” (2000), lämnade han i princip skönlitteraturen för att ägna sig åt andra texter.
Men författarskapet var alltså bara en del av hans verksamhet. Han var en internationellt respekterad profil i olika föreningar och organisationer, bl.a. som president i den världsomspännande deckarförfattarorganisationen AIEP (Asociacíon de Escritores Policíacos), och han var en av initiativtagarna till SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet). Redan 1975 valdes han in i Svenska Deckarakademin, och var dess preses 2007–13. Han var mycket driftig, en s.k. ”doer”, och åstadkom också mycket. Hans entusiasm tog sig understundom uttryck i otålighet och vassa uttalanden, men han var också en god lyssnare som kunde förvandla löst framkastade idéer till praktisk verklighet.
Det ovan nämnda är endast en liten del av vad han åstadkom. Det är omöjligt att räkna upp allt – det omfattar t.ex. barn- och LL-böcker samt dramatik för bl.a. radio och TV plus en lång rad översättningar. Han var en stark personlighet, och han kommer att saknas av många.
Foto: Bo Lundin
