1917-1990
Invald 1971.
In memoriam av Olov Svedelid
När radion hade sin sista storhetstid innan det ständiga flödet av ointressanta bilder drabbade oss var överingenjör Kjell Stensson en flitig gäst i olika program. Eftersom han och Barbro Alving, Bang, var lika intresserade av deckare hade de många givande diskussioner om branschen, författare och enskilda böcker i radion och hade procentuellt flera lyssnare än alla kulturprogram i teve har numera – sammanlagt. Båda blev självskrivna medlemmar i Svenska Deckarakademin för att de på ett så positivt sätt förmedlade kunskaper om en viktig litterär genre. De verkade när de rena puzzlehistorierna kämpade mot de hårdare ”samhällsdeckarna” och de tog ofta men inte alltid parti för puzzlarna.
Kjell var också med i andra serieprogram i radio som han med sitt respektlösa sätt att skämta gjorde till högtidsstunder, men det som folk ännu minns är ett teveprogram där han kvasitekniskt visade hur svartvit teve kunde ses i färg om man trädde en nylonstrumpa över huvudet. Hundratusentals svenska tittare drog över strumpan och glodde intensivt på rutan – utan att tänka på att dagens datum var första april!
Han ville gärna och respektlöst provocera när han tyckte att dumheten regerade. Under en period var särskilt TV2 starkt influerad av vänsterkrafter och en leftie hade upptäckt att Kjell hade sommarställe i Båstad och vid ett allmänt möte for han ut mot Kjell: ”Vad har du för trovärdighet kvar som kan bo bland en massa kapitalister och skattesmitare, hur fan kan du bo i Båstad?” ”Jag bor på Båstad på sommaren för det är så skönt att slippa se en enda låglönetagare på flera månader!”
När han valdes till preses under två perioder i rad blev jag sekreterare under samma tid. Från början gjorde han klart att det var sekreteraren som skulle utför hundgörat och att preses tog hand om de lätta sysslorna. Vi träffades vid en lunch inför varje vår-och höstmöte i VIP-matsalen och vi (sekreteraren) satte ihop agendan efter hans synnerligen genomtänkta råd; ”Först tar vi det vanliga formella tjafset och ekonomin ska väl ha sitt om det går fort. Vad finns mera?” ”Vi har ju bästa utländska och svenska deckarna och …” ”Är det på höstmötet? Plocka in det då och så särskilda frågor och tid och plats för nästa möte och nu kan vi väl äntligen ta oss kaffe.”
När så mötet kom igång var han snabb. ”Är mötet rätt utlyst? Jag finner att så är fallet. (dunk) Justeringsmän. Kan vi ta omval? Jag finner att vi kan det, (dunk) Revisor. Omval? Jag anser att så är fallet, (dunk)” Och så vidare tills vi kom till delar av mötet där medlemmar hade synpunkter och också fick ha sådana i nåder om de fattade sig kort. Faktiskt blev mötena bra och stringenta.
Kjell var ofta kvick och spirituell och det är skillnad på begreppen. Hans självironi var omvittnad, som till exempel den gången då Akademin en söndag efter sammanträdet hade en resa till Finland på programmet i samband med världsdeckarkongressen i Stockholm 1981. Vi var många på båten hitresta från hela klotet. Han visste att hans engelska idiom inte var mycket att hänga i Christmastträdet så han inledde hälsningsanförandet i samlingssalen för de hundratals deltagarna: ”My attitude into English is the same as towards my wife – I love them both but I wish I could handle them better”. Skratt, applåder, och sedan var resten förlåtet.
Dock kunde han visa hett temperament som inte alltid var spelat och då kunde ädelskånskan ljunga och skrämma både folk och fä. Ibland hade han fel men han var ädelmodig nog att förlåta den som hade rätt.
Kjell Stensson var en karaktär av det slag som inte tillverkas i dag i vårt jämnstrukna samhälle, men jag som under flera år kom honom ganska när trivdes gott med honom trots att vi var så olika – men att vara hans sekreterare var ingen sinekur. Ändå minns jag den tiden med stor glädje och saknad.
