1942-2012
Invald 1989.
In memoriam av Karl G. Fredriksson
Staffan Westerlund föddes i Uppsala 1942 och växte upp på Ymergatan, en gata som fostrat giganter på olika fält som kriminalförfattaren Kjell Eriksson, ishockeycoachen Curre Lindström och hbt-pionjären Kjell Rindar. Jag blev själv god vän med Staffan när vi båda började Kindergarten 1947, och vi följdes sedan åt under folkskoleåren i Vaksalaskolan och realskoleåren i Katedralskolan. Jag gästade honom många gånger på familjens sommarställe på Gräsö, där vi tillbringade stora delar av de ljusa sommarnätterna med att läsa Alibimagasinet, Detektivmagasinet och liknande – ack, Øyulv Gran, Övre Richter-Frich, Stein Riverton, Berkeley Grey Jag vill gärna tro att den blivande kriminalförfattaren här fick sin första skolning i förmågan att skriva en rapp intrig.
Våra vägar skildes i viss mån när vi började gymnasiet och Staffan gick latinlinjen och jag reallinjen. Efter studentexamen ägnade sig Staffan – efter ett kort och sällsamt mellanspel på teologiska institutionen, i akt och mening att gå i faderns, domkyrkokomministerns, fotspår – åt juridiken. Med sitt brinnande intresse för djur, i synnerhet fåglar, och natur var det naturligt att han kom att ägna sig åt miljörätt, och han disputerade 1975 på avhandlingen Miljöfarlig verksamhet. Han var en pionjär på detta område, så till den grad att man utan större överdrift kan säga att han skapade det, och när den första professuren inrättades 1992 var det givet att han skulle få den.
Staffans och mina vägar korsades inte på allvar igen förrän Staffan slog igenom som skönlitterär författare genom att vinna Bra Spännings thrillertävling med Institutet (1983). Lika mycket pionjär som på miljöjuridikens fält kom han att bli som kriminalförfattare, och han har skapat en rad verk som är unika i sin förening av förmågan att skapa en spännande intrig, kärleken till djur och natur och indignationen hos miljöjuristen över hoten mot naturen från myndigheter och kommersiella intressen. Någon riktig efterföljare har han aldrig fått, och han framstår närmast som en enmansgenre.
Svärtornas år (1984), Sång för Jenny (1985) och Större än sanningen (1986) är storverken i en rad romaner där hans protagonist, advokat Inga-Lisa Östergren, är något av ett alter ego för Staffan med samma engagemang och indignation som sin andlige fader. Svärtornas år och Större än sanningen belönades båda med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman.
Staffan valdes in i Svenska Deckarakademin 1989 och var dess preses 2001-2004, och som Akademins sekreterare under dessa år kunde jag på nära håll iaktta hans eminenta förmåga att med psykologisk insikt och juridisk fintlighet tygla denna heterogena och inte alltid så lättkontrollerade samling.
Vi har nu inte sett några nya kriminalromaner av Staffan Westerlunds hand på en del år, och ingen har förmått axla hans, som vi hoppades, bara tillfälligt avlagda mantel. Det hoppet har nu tyvärr slocknat.
