1923-1987
Invald 1971.
In memoriam av Olov Svedelid
En gång skrev jag ett antal artiklar om gamla svenska brott i Hemmets Journal. Chefredaktören Sven Sörmark kände jag eftersom han kommit ut med några bra deckare och jag var redan då gammal i branschen. Han bad mig komma ner till Malmö för att diskutera en fortsättning. Naturligtvis åkte jag ner och han erbjöd mig en anställning på tidningen. Eftersom jag helst ville stå fri i alla avseenden sockrade han erbjudandet tills jag inte kunde stå emot och det har jag aldrig ångrat, främst av det skälet att jag lärde känna Sven, jag fick förmånen att bli hans nära vän och sådana hade han inte många. När vi träffades pratade vi om allt utom veckotidningar.
Likaså blev våra telefonsomtal timslånga. Han hade den sällsynta förmågan att få samtalspartnern att känna sig intelligent och spirituell. Sven talade snabbt och ivrigt som en mycket ung man men åsikterna och infallen tillhörde en mogen och levnadsklok person. När han berättade om intrigen till sin nya bok bad han om utlåtande och vad kunde jag säga annat än saningen: briljant! Ämnesvalet skiftade från bok till bok och han valde stil som passade till det han skrev och det gjorde varje verk djupt originellt.
Problemet i hans liv var alkoholen. Han kom från Aftonbladet som han ryckt upp på ett sätt som gjorde honom till legend och på den tiden skrev inte så få kvällstidningsjournalister sina reportage med penna doppad i alkohol – men det blev ju läsvärda tidningar och det var honom det viktiga.
Jag minns när han var på besök i Stockholm från Malmö och bodde på hotell. Efter middagen satt vi i hans rum plötsligt fylldes han av en ruelse jag aldrig sett hos honom och han frågade med förnimmelsen av gråt i halsen: ”Varför dricker jag så mycket? Kan du förklara det?” ”Ja, jag tror det, Sven. Du är chef för den mest framgångsrika veckotidningen i Sverige och ingen vet hur det har gått till. Du är en utpräglad intellektuell, du har studerat vid Sorbonne och fortsatt på universitet i Oran. Samtidigt har du fått gåvan att förstå vad fru Jonsson, 42, i Bylsemåla vill läsa. De här två personligheterna stör varandra. Jag vet ingen som är så ofolklig som du, men du har förstått vad folket vill ha och det är något hos dig som du egentligen ringaktar. Därför tar du till spriten”. Han funderade på vad jag sagt och nickade efter en stund. ”Precis så är det”.
När han förstod att han skulle dö och inte hinna avsluta sin hya bok ”Spökparken” donerade han allt material han hade om den i en väska som jag skulle få efter frånfället. Hans Elisabeth menade att jag var den som skulle kunna fullfölja hans vilja med den boken.
Än har det inte blivit av och blir nog aldrig. Min respekt för hans utsökta författarbegåvning är alldeles för stor jag att jag skulle vilja röra vid hans material – men jag är tacksam för förtroendet. Och jag är också tacksam för att ha fått lära känna och bli vän med denne originella människa, denna lysande författare av minnesvärda kriminalromaner, denne man som var så nyfiken på allt. För mig är han ännu mycket levande!
