1934-2016
Invald 1981.
In memoriam av Bo Lundin och Johan Wopenka
Först och främst var han Rösten. ”Blunda och lyssna, så vet du vem han är” brukade vi säga till nytillkomna i vimlet. Det gillade han. Nu har Rösten tystnat: den 24 november 2016 avled litteraturkritikern, radiomannen, översättaren, läraren och ledamoten i Svenska Deckarakademin Ulf Örnkloo efter en längre tids sjukdom.
Han föddes i Skellefteå 1934, och växte upp där. Efter studentexamen läste han litteratur i Uppsala, och kom att förbli den staden trogen fram till sin död, även om han tillbringade mycket tid också på den gård familjen ägde i Parteboda utanför Ånge.
Redan 1952 började han skriva för olika och tidningar och tidskrifter, och sedan han lagt fram sin lic-avhandling 1967 erbjöds han anställning på Sveriges Radio. 1972 fick han en tjänst på SR:s kulturredaktion, och även om radion egentligen var lite för liten för honom tjänade han den troget under en lång och framgångsrik karriär fram till pensioneringen 1999. Han var redaktionschef, och ledde en rad kulturprogram: bl.a. skärskådade han under närmare 20 år deckargenren i ”Deadline”.
Men han var även en omistlig del av Bokmässans seminarier, från det allra första år 1985 fram till det sista, 33 samtal och debatter senare, år 2003. Han var estradör, han tyckte om att sitta på scen och vara mera än en röst. Han föreläste i retorik vid Uppsala universitet. Han skrev för flera tidningar, bl.a. Svenska Dagbladet, och han medarbetade i deckartidskriften Jury fr.o.m 1977 fram t.o.m. den sista årgången, 2008. Han översatte en rad kriminalromaner, ofta i samarbete med dottern Helena. Och han var ledamot av Svenska Deckarakademin sedan 1981, under åren 2004–07 även dess preses.
Han var berömd för sin snabbhet. Fick någon nästintill omöjligt okänd person nobelpriset i litteratur kunde kulturredaktionen alltid lita på Ulf, som dök ner i de få källorna och kom upp igen bara minuter senare med en självständig, faktafylld presentation med perfekt längd och djup.
Han lyckades nästan alltid få sina intervjupersoner att känna sig inte som offer utan som deltagare i ett roat och roande samtal. Han pratade med nobelpristagare och deckardebutanter, han for kring med en bandspelare i väskan och var alltid med där det hände på möten och kongresser. ”Wolf Eagle’s Claw” var en kändis deckarvärlden runt.
Charmen, rösten och glimten i ögat var viktiga delar av hans yrkespersona, men de fungerade bara som stöd för en gedigen kunskap. Han visste mer än de flesta om nordisk litteratur (och fick priser för det på olika håll i Norden) och han kunde samtala på jämställd fot med kriminalgenrens stjärnor.
Som kritiker lade Ulf Örnkloo ribban högt då det gällde kvalitetskraven. Han undvek aldrig att oförblommerat och rakt på sak säga sin mening, vare sig det gällde lovord eller kritik. Men han gjorde det elegant och välmotiverat – han var inte för inte retoriklärare – och hans beläsenhet var stor. Sin fina språkkänsla visade han även prov på i de stundom heta debatter som blossade upp i Deckarakademin.
Han var faktiskt också kriminalförfattare, även om detta inte är så känt: ty han är identisk med Per-Olof Eriksson, som i den lättsamma deckaren ”Naturlig avgång?” (1974) lanserade radiomannen och Deckarakademiledamoten Kjell ”Ljudfadern” Stensson som problemlösare. Fler romaner blev det dock inte, däremot någon novell samt faktaboken ”En liten Jurybok om De bästa deckarna 1971–1996” (1996). Han var även redaktör för två kriminalantologier, Deckarakademins ”Levande döda” (1988) samt ”Noveller för världens barn (Tema: spänning)” (2005).
Sist men inte minst var Ulf en positiv och humoristisk personlighet, en underhållande berättare och dessutom varm barnvän: det fanns en lekfullhet hos honom som gjorde att han snabbt kom på god fot med de yngsta. Han kommer att bli saknad, inte minst i Deckarakademin där hans kombination av kunnande och sällskapstalanger gjorde honom till en uppskattad ledamot samt mångas vän.
